Vassulas svar till Troskongregationen genom Fr. Prospero Grech
Fråga 1: Förhållandet mellan SLIG och Uppenbarelsen.
Ni vet mycket väl att det både för katoliker och ortodoxa finns endast en Uppenbarelse, Uppenbarelsen av Gud i Jesus Kristus, som innehålls i den Heliga Skrift och i Traditionen. Inom den Katolska Kyrkan är inte heller godkända ”privata” uppenbarelser som de i Lourdes eller Fatima några trosfrågor, fastän de tas på allvar. I vilken mening betraktar ni således era skrifter som uppenbarelser och hur bör de tas emot av era åhörare och läsare?
Jag har aldrig fått undervisning i den kristna trosläran och än mindre i teologi, och vid början av min kallelse och vid min omvändelse kände jag inte heller till några teologiska nyanser i stil med de ovannämnda. Jag har gradvis fått undervisning i dessa skillnader allteftersom den Helige Andes varsamma ledning fortskridit. I allra första början av denna kallelse var jag mycket förvirrad och tidigt, medan min ängel visade sig, sade jag: ”Men jag förstår inte, vi har ju redan Bibeln, så varför behöver vi budskap?” Min ängel svarade: "så du menar att allt har blivit sagt i Bibeln?" Jag svarade: ”Ja. Därför ser jag ingen anledning till allt det här. Jag menar, ingenting är nytt.” Då sade ängeln: "Gud vill ge er dessa budskap." I said: "Finns det någon särskild anledning varför just jag har blivit utvald?" Ängeln svarade: "Nej. Gud älskar er alla. Dessa budskap är bara en påminnelse, för att påminna er om hur era grundvalar lades" (7 augusti 1986).
En protestantisk präst sade en gång till mig att det inte finns något skäl till att Gud skulle vilja tala till oss nu när vi har Bibeln. Förvirrad sade jag till Kristus: "Herre, det finns en del präster som vägrar höra eller tro att Du kan manifestera Dig så här, genom mig; de säger att Du, Jesus, har skänkt oss hela sanningen och att de inte behöver något annat än Bibeln, med andra ord att alla dessa verk är falska." Kristus gav följande svar:
Jag har sagt er alla att Hjälparen, den Helige Ande, som Fa-dern skall sända i Mitt Namn, skall lära er allt och påminna er om allt Jag har sagt er. Jag ger er ingen ny lära, Jag påminner er endast om Sanningen och leder dem som gått vilse tillbaka till den fulla Sanningen. Jag, Herren, skall fortsätta att väcka er med Påminnelser, och Min Helige Ande, Hjälparen, skall alltid vara hos er som Påminnelsen om Mitt Ord; så var inte förvånade när Min Helige Ande talar till er; dessa påminnelser ges av Min Nåd för att omvända er och påminna er om Mina Vägar; (20 december 1988).
Ytterligare ett avsnitt, 11 år senare bad vår Herre mig att skriva följande:
Alla dessa budskap kommer från ovan och är inspirerade av Mig; de kan med fördel användas för undervisning och för att rätta till misstag; de kan användas för att leda Kyrkan till En-het och för att vägleda människors liv och lära dem att bli he-liga; de har givits er för att ge en förklaring1 av Uppenbarelsen 2 ni fått; de är en outtömlig källa av förunderlig nåd till förnyelse för er alla; (30 juli 1999).
Jag tror att det bara finns en Uppenbarelse och jag har aldrig sagt motsatsen, inte heller finner ni detta i mina skrifter. Jag förväntar mig inte att läsarna av SLIG uppfattar budskapen förmer än den Heliga Skrift, och jag är säker på att ingenting i SLIG-böckerna kan förleda någon som hör och läser mina verk att tänka på något annat sätt. Jag citerar hela tiden många avsnitt ur Bibeln, ibland till och med mera än själva budskapen. Inom budskapen finns det ett klart och ständigt fasthållande vid fokusering på den Heliga Skrift och att leva av dess sanning. Budskapen är en aktualisering av och en påminnelse om den enda Uppenbarelsen i Kristus, innefattad i Bibeln och Traditionen, förmedlad genom Kyrkan; de är blott en vädjan för denna Uppenbarelse. Dessa skrifter har faktiskt aldrig påverkat läsarna att gå utöver Skriften, men vittnesbörd visar att de har varit till hjälp för att förstå Guds Ord mycket bättre. Likväl vet vi att Gud kan påminna oss om sitt välsignade Ord när Han vet att det är nödvändigt för Kyrkans väl. Förmåner av detta slag, för en förmån är det, belyser och manifesterar en redan känd sanning och ger en bättre förståelse av den.
Då skulle man kunna fråga varför Gud kallar någon som är så begränsad och ovärdig, totalt ointresserad och okunnig i kyrkliga angelägenheter, som aldrig sökt Gud, att ta emot en ”påminnelse om Hans Ord”? Är inte prästerna och teologerna kallade att göra samma sak? Jo, det tror jag att de är, och jag har aldrig avsett att tävla med prästerna och teologerna som Gud har kallat att göra sin plikt; ändå tror jag att Gud har kallat mig oväntat genom ett direkt ingripande från Hans sida.
Jag har nyligen fått veta att Andra Vatikankonciliet understrukit hur viktigt det är att lekmännen medverkar till att sprida de Goda Nyheterna genom de olika gåvor som Gud ger sin Kyrka. I Lumen Gentium, slår konciliet fast att lekmännen deltar i Kristi profetiska ämbete och att Kristus ”fullföljer detta ämbete, inte bara genom hierarkin utan också genom lekmännen. Följaktligen både insätter han dem som vittnen och utrustar dem med trons sinne (sensus fidei) och ordets nåd” (LG 35). Varje lekman har därför en roll att spela i att tjäna evangeliet i enlighet med den gåva Gud har givit honom/henne, och genom dessa gåvor är han/hon på samma gång vittne och ett levande redskap för själva Kyrkans uppdrag, "enligt det mått av nåd Kristus givit."
I de flesta klassiska arbeten i katolsk fundamentalteologi finns det en distinktion mellan Uppenbarelsen som en direkt återspegling av det gudomliga (Uppenbarelsen med stort U) och uppenbarelse som en personlig erfarenhet (uppenbarelse med litet u, ofta uppenbarel-ser i plural). När jag talar om min anspråkslösa erfarenhet som ”uppenbarelse” talar jag om uppenbarelse med litet "u" ur erfarenhetssynpunkt.
Jag talar inte om min erfarenhet som uppenbarelse ur lärosynpunkt, då jag inte på något sätt vill tävla med Uppenbarelsen. Precis som med andra ”privata uppenbarelser” eller ”profetiska uppenbarelser” lägger mitt arbete inte någonting till trosskatten. Tvärtom, Guds kallelse till mig har till syfte att visa på trohet mot sanningens fullhet i trosskatten, att gå in fullständigare i denna sanning och leva av den.
Andra Vatikankonciliets konstitution Dei Verbum har klargjort att den Allmänna Uppenbarelsen är avslutad och fullkomlig och att ”ingen ny offentlig uppenbarelse är att vänta före vår Herre Jesu Kristi framträdande i makt och härlighet” (jfr 1 Tim 6:14; Tit 2:13) (Dei Verbum 4) . Å andra sidan gör Dei Verbum det också klart att Guds folk ständigt behöver fördjupa uppskattningen av denna san-ning:
Denna tradition från apostlarna förkovras i Kyrkan med den Helige Andes bistånd. Förståelsen av traderade ordningar och ord växer när de troende med eftertanke och studium begrun-dar dem i sitt hjärta (jfr Luk 2:19 och 51), när de får djupare insikter i andliga ting, och när de lyssnar till förkunnelsen från dem som med biskopsämbetets succession har mottagit san-ningens tillförlitliga nådegåva. Det är Kyrkan som under sek-lernas gång oavlåtligen sträcker sig mot fullheten av den gu-domliga sanningen, ända tills Guds löften fullbordas i henne. (Dei Verbum 8)
Hans Eminens Kardinal Joseph Ratzinger har angående förhållandet mellan kristen profetia och Uppenbarelsen mycket tydligt hävdat att tesen att profetian skulle ta slut i och med avslutningen av Uppenbarelsen i Kristus innehåller dolda missförstånd. Hans ställningstagande uttrycktes först i en intervju om kristen profetia, och en andra gång i en kommentar till offentliggörandet av den tredje hemligheten i Fatima. Jag tillåter mig att citera honom direkt från intervjun:
”Uppenbarelsen är väsentligen Gud som ger sig själv åt oss, som bygger historien tillsammans med oss och som förenar oss alla. Den är avslöjandet av ett möte som också har en inneboende kommunikativ dimension och en kognitiv struktur. Detta medför också konsekvenser för kunskap om Uppenbarelsens sanning. Rätt förstådd har Uppenbarelsen nått sitt mål med Kristus för – enligt dessa sköna ord av den helige Johannes av Korset – när Gud har talat personligen finns det ingenting mer att säga. Ingenting ytterligare kan sägas om Logos, Ordet. Han är bland oss på ett fullständigt sätt och Gud har ingenting större att ge oss, att säga oss än Sig själv. Men just denna helhet i Guds givande av Sig själv – d.v.s. att Han, Logos, Ordet, är närvarande i köttet – betyder också att vi måste fortsätta att penetrera detta Mysterium. Detta leder oss tillbaka till hoppets struktur. Kristi ankomst är början på en ständigt fördjupad kunskap om och en gradvis upptäckt av vad som givits i Logos, Ordet. Sålunda har en ny väg påbörjats för att leda människan till hela sanningen, som Jesus uttrycker det i Johannesevangeliet, när han säger att den Helige Ande skall komma ner. Jag tror att den pneumatologiska kristologin i Jesu avskedstal är mycket viktig för vårt tema, när det nu är så att Kristus förklarar att hans ankomst i köttet bara var ett första steg. Den verkliga ankomsten skall inträffa när Kristus inte längre är bunden till en viss plats eller till en kropp som begränsas lokalt utan när han kommer till oss alla i Anden som den Uppståndne, så att vi, när vi träder in i sanningen, också kan uppnå allt större djup. Det tycks mig klart att – när man tar i betraktande att Kyrkans tid, d.v.s. den tid när Kristus kommer till oss i Ande, är bestämd av just denna pneumatologiska kristologi – det profetiska elementet, som ett element av hopp och kallelse, av naturliga skäl inte kan utelämnas eller tillåtas att blekna bort” (30 Giorni, januari 1999).
På samma sätt gör jag inte på något sätt anspråk på att mina skrifter skulle ha status eller auktoritet som kommer ens nära den Heliga Skrift. Den Heliga Skrift är inspirerad på ett ofelbart sätt. Jag tror i all ödmjukhet att Herren har vidrört mig för att vandra med Honom genom ett direkt agerande i min själ genom att hjälpa mig när jag kallas att skriva, men det är inte inspiration i samma mening som när det gäller Skriften och resultatet är inte ofelbart, men detta be-tyder inte heller att det skulle finnas läromässiga fel i mina skrifter, vilket jag är säker på att det inte gör.
I Fader Marie-Eugènes bok påminner han oss om hur Gud kan anpassa sig till själen:
Guds direkta handlande, som sålunda är grundat i den männi-ska som Han använder sig av, är underbart anpassat till själens psykologiska liv. Denna Guds anpassning bör understrykas som karaktäristiskt för Hans ingripanden. Gud, som samtycker till att tala de mänskliga tecknens språk för att ge oss sitt ljus, går så långt när Han sänker sig till vår nivå, att han anpassar sig till våra temperament och våra särskilda behov i sitt val av dessa tecken, för att säkrare nå oss. För en tro som har bevarat sin renhet och enkelhet talar Han på ett språk med yttre strålande tecken som får tron att vibrera. För en tro som rationalismen har gjort försiktig och kritisk kommer Han att använda ett mer intellektuellt språk. 3
Kardinal Ratzinger har sagt, ”att det, också när det gäller autentisk mystik, alltid beror på den mänskliga själens möjligheter och dess begränsningar, om en människa skall kunna göra anspråk på att vara ett uttryck och en spegelbild för inre kontakt med Gud”. Jag upplever således Guds Ord utan ansträngning, med andra ord utan att pressa mig på något sätt, det bara kommer. Jag tar emot dessa meddelanden (inre ord) i två former. Var god lägg märke till att jag på intet sätt menar att säga att jag vet fullkomligt hur jag skall uttrycka detta fenomen, och hur Gud kan göra sådant, men förklaringen här nedan är den bästa jag kan ge:
1. Genom inre ord, nämligen ’locutions’ (inre samtal). De ord jag uppfattar är substantiella, mycket tydligare än om jag skulle höra dem med mina öron. Ett enda ord ensamt kan innehålla en värld av innebörd så att förståelsen av ordet självt aldrig snabbt skulle kunna kläs i mänskligt språk. Varje gudomligt ord eller gudomlig undervisning som givits för att undervisa mig sker, inte på det sätt som sker i skolundervisningen, där det kanske på grund av begränsad tid inte helt kan förklaras genast, eller på grund av mänsklig svaghet kan glömmas bort, eller inte ens förstås helt och hållet. Men den gudomliga un-dervisningen eller ordet som blir givet ges inom en sådan tids-rymd och blir så ingraverat i sinnet att det blir svårt att glömma det. Ljuset som det sprider är så omfattande, som ett starkt sken som lyser vitt och brett, och det ger omedelbart en rikedom av kunskap, större än själva ordet. Ordet som ges är som en bred flod som delas upp i flera mindre vattendrag och som går ut överallt och till olika platser men de kommer alltid från den enda floden. Med vilken normal undervisning som helst i skolan skulle det ha tagit mig månader att lära mig det. Eftersom jag upplever orden så starkt, är jag likaledes medveten om att den skrivna formen och det sätt på vilket jag bör uttrycka orden fortfarande är beroende av min begränsade förmåga att skriva och uttrycka mig.
2. Det andra sättet på vilket jag tar emot orden från Gud är ge-nom ett förståelsens ljus i mitt intellekt utan något uttalat ord. Det är som om Gud förmedlar sin tanke till min. Jag brukar omedelbart veta vad Gud önskar eller vill säga. Sedan måste jag skriva ner detta ”icke uttryckta budskap” så gott jag kan genom att välja mina egna ord.
Senare har jag hört här i Rom att den heliga Birgitta av Sverige hade liknande sätt för att skriva ner sina budskap.
Varför har Herren valt denna speciella form för att skriva ner budskap varvid Han till och med fattar tag i min hand? Jag vet verkligen inte. Herren sade bara till mig när jag frågade Honom varför: ”Därför att Jag tycker om att ha det på det här sättet.” Därför vet jag inte hur detta sker. Jag skulle vilja påpeka att teologer som också är experter på grafologi och som har undersökt de handskrivna anteckningarna har kallat dem ”hieratiska”, och dessa grafologer beskriver många grundläggande skillnader mellan det sätt jag skriver på och s.k. automatisk skrift. Senare har jag fått veta att kända mystiker som Teresa av Avila upplevde att hennes kropp eller ibland delar av hennes kropp lyftes upp. Jag tror att detta är en mild form av uppryckande av min hand, och jag litar på att Herren har sina egna syften med detta.
1 På samma gång hörde jag ordet ”förståelse”.
2 Den heliga Bibeln.
3 F. Marie-Eugène, OCD. I am a daughter of the Church, Vol. II, Chicago, 1955. sid. 283.
| 
